Kerstin och Boy Svedberg bor i Mariehovs slussvaktarbostad. Foto: Åke Serander

De bor idylliskt utmed Göta Kanal

Hur är det egentligen att bo utmed kanalen? Med den frågan i åtanke begav sig Söderköpings-Posten till Mariehovs slussvaktarbostad. Här bor Boy och Kerstin Svedberg. Det har de gjort sedan -86, alltså i 33 år.

Bostaden är en av Göta kanals många bostäder utmed sammanlagt 58 slussar. Vid flera slussar saknas dock numera hus, och det finns idag 52 slussvaktarbostäder som hyrs ut till privatpersoner. Här ingår också brovaktarbostäder. Många av de kvarvarande är utvändigt lika till sitt utseende, till följd av det kulturskydd som byggnaderna getts.

Det var när paret var på besök vid en gård utmed kanalen och gick ut för en promenad som de fick upp ögonen för bostaden. Som av en händelse var slussvaktarbostaden på väg att bli hyresledig, eftersom de tidigare hyresgästerna bestämt sig för att flytta, så timingen kunde inte ha varit bättre.

- Till en början skämdes man nästan för hur fint det är när folk frågar hur det är att bo i slussvaktarbostaden, skrattar Boy. Man fick berätta om hur kalla och mörka vintrarna var för att nästan ursäkta sig. Men det stämmer inte. Alla årstiderna är jättefina!

Boy berättar vidare om hur man först kan höra ett dovt motorljud för att sedan se passagerarbåten Wilhelm Tham sakta glida förbi utanför sovrumsfönstret, och Kerstin har bara några meter från ytterdörren för att ta sig sitt dagliga morgondopp.
- Det är som att bo i en dröm, berättar de.

Huset sett från kanalen. Foto: Therese Clerbin.

Men interiören var knappast någon dröm när paret flyttade in.
- Det var riktigt eländigt. Nedgånget med köksluckor som inte gick att öppna och möss som löpte längs golvet. Men det ser man inget av idag. Till en början hade vi planer på att köpa loss huset, men det har vi fått ge upp. Kanalen får numera inte sälja sina fastigheter. Kanalbolaget är dock mycket goda husvärdar, det är bara att påpeka saker så fixas det, säger Boy. Bostaden är idag mycket charmig med alla moderna bekvämligheter man kan önska sig.

I svunna tider kan man dock förstå att det inte var helt stillsamt att bo i slussvaktarbostaden.
- Det gällde att ha beredskap året runt, dag som natt. Det var först när isen lagt sig som man kunde få rast och vila. Hela familjen var tvungen att vara engagerad, berättar Boy.

Den charmiga trädgården. Foto: Åke Serander

Till bostaden hör förutom en stor härlig trädgård även tvättstuga, utedass och en lada, så här har man alltså tidigare haft djur - grisar, kor och höns kan man tro av ladugårdsbyggnaden att döma.

Nu är det dock lugnare dagar för de bägge pensionerade hyresgästerna. Boy, uppvuxen i Göteborg, har tidigare arbetat inom kriminalvården men är numera verksam som fotograf, och Kerstin som ursprungligen är från Stockholm är regissör och skådespelare, tidigare bland annat på Östgötateatern, och är idag engagerad inom föreläsningsföreningen ”Nyfiken på”. Ett stort gemensamt intresse de bägge delar är annars att resa. Indien är ett resmål som de ofta återvänder till. Vilken kontrast det måste vara, tänker jag när jag står i den lummiga trädgården och ser båtar stilla slussas tätt intill.

Hur är det då med begreppet ”Skilsmässodiket”?
- Det är en myt. Det är sällan man hör någon höja rösten, säger Boy.

Paret hade ursprungligen planer på att flytta till Stockholm efter pensionen, där barnen bor, men de tankarna har man idag slagit bort.
- Vi har mycket goda grannar och känner oss engagerade i området. Man rotar sig, så här blir vi kvar.

Kerstin från Stockholm och Boy från Göteborg, förenade utmed Göta Kanal.

Text: Johan Serander